Eftersom Emil är den som är snabbast ut med sin låt varje dag så är det inte mer än rätt att jag börjar med hans inlägg. Årets lista från Emil är något lugnare än andra år. Ofta har vi fått något ganska ”kaosigt” eller mer upptempo av honom på någon plats men det finns inte med något sådant i år. Förra årets Parquet Courts – Almost Had to Start a Fight/In and Out of Patience eller 2017 med The War On Drugs – Nothing To Find eller Car Seat Headrest – Fill in the Blank är typen av låtar jag far efter. Men vissa år är de inte lika lätt att hitta, jag känner igen att jag ofta har lättare att hitta lugnare låtar som verkligen fastnar. Och missta inte detta för kritik, Emil har haft en lista där jag hittar flera guldkorn. Tami T, Ten Fé och hans etta är alla låtar jag tror jag kommer lyssna mycket mer på 2020.
Emil väljer att plocka in FKA Twigs som sin etta för andra gången. Senast var 2014 när hon albumdebuterade och låten hette Two Weeks. Det fanns något vackert över den låten också, men den gick upp i tempo och la på beats i refrängerna som gav en annan puls. cellophane är något annat. Den…den…den är bara så fin! Naket, skört och hjärtskärande. Grymt bra och jag borde verkligen lyssnat mer på hela hennes platta känner jag nu. home with you låg med på min shortlist ganska länge men det var den andra låt jag lyssnat mer på av henne i år. Även den är vacker men är inte alls lika rak. Går inte ta in på samma sätt som den här låten. 5+ på vår första etta!
Tiden har gått extremt fort! Är vi verkligen redan framme vid plats 2? Det känns knappt som jag hunnit skriva något alls eller lyssna in mig ordentligen. Timmarna har dock loggats och imorgon går vi i mål med nummer 1. Min tanke är som vanligt att summera era listor var och en för sig, det är lite pilligt med alla låtar och länkar så förvänta er inte alla inlägg imorgon. Men planen är att få ut allt innan julafton!
Ska bli spännande att se vad ni plockat in som segrare. Har min aningar om en del artister som jag tror kan dyka upp där uppe. Men långt från alla. Som vår debutant Tomas. Han har enligt egen utsago en ”urlokal upptäckt som garanterat ingen annan har hört”
Daniel Norgren idag igen och en ny låt som vi får smaka på. Ett direkt budskap när Daniel vill understryka att han är glad, åh så glad han är. När han pratar och går, då är han glad. Han skulle kunna gråta, så glad är han. Men nu ska jag faktiskt inte raljera, för det här var grymt bra! Inte massa krångel och svåra passager intrikata riff. Orgeltrampet och pianot gör så mycket av den här låten. Vackert stillsamt. Och orgeln får mig att tänka på den där låten som Sigge Eklund pratade om för många år sen i podden. Den med Bruce, som man kan gråta till.
Vi ha haft ett ganska fiolfritt år väl? Ganska sparsamt med stråkar överlag på våra listor. Förkastligt att det inte fått vara med mer sånt. Martin ser i alla fall till att höja mängden avsevärt med en här låten från duon Mandolin Orange från North Carolina. Som bandnamnet skvallrar om får vi även mandolin, tror jag… Är inte så bra att identifiera det instrumentet så det blir mer av en kvalificerad gissning.
Låten är genomvacker, eller inte genom faktiskt. Det är ett kuriöst avbrott lite efter halva låten där det kommer in ett Twin Peaks-doftande dovt sound. Inte helt säker på om jag tycker att det tillför speciellt mycket. Bitarna innan och efter är mer njutbara. Nåja, lite kreativ frihet är nog bra, för i övrigt är det inte så att de innoverar brallorna av någon. Men det är mycket mycket bra!
Och vi får mer stråkar direkt efter mandolinduon ovan! Vilken överraskning det här var för mig. Hade ingen koll på att Nick Cave hade släppt en ny platta och Amer har inte nämnt det (vad jag minns). Det är en grej med att ha sina kollegor med på listan, vi måste va lite hemliga ibland. Vill ju kunna överraska även varandra när det är dags för lista.
Vilket härligt berättande Nick har i sitt sätt att sjunga och skriva texter. Något med den äldre skola som vi väl kan placera honom i med tex Tom Waits och Leonard Cohen är väldigt tilltalande. Otroligt vacker låt som kräver sina lyssningar för att ta in alla delar och känna.
Från klarhet till jävla klarhet! Bröderna Röhdin har tagit så otroligt mycket plats i år på mina spellistor. Sveriges bästa pop och det går trots att de albumdebuterade i år hitta fastna för nya låtar ett par gånger under ett år. Ibland är Love bäst, ibland vill jag ha VM 94 och ibland Oh Julian. Och såklart även Någon tönt. Superlativen får svårt att samsas i tankarna när jag ska försöka beskriva Junior Brielle. Hoppas de fortsätter i 25 år till, fyller Friends och tjänar miljarder!
Spännande när svenska artister har större artiklar på engelska wikipedia än på den svenska motsvarigheten. Eftersom Snoh Alegra, eller Shahrzad Fooladi som hon heter, sen ett antal år verkar bo i USA är det inte så konstigt. Att hon samarbetat med ett antal amerikanska rappare (Common, Vince Stapels och RZA) gör det kanske mer förståeligt också. Det är spännande med artister som lämnar Sverige och bygger en karriär utanför landets gränser. De tar oftast helt andra vägar. Inte smma
Visserligen petar jag ner Avantgardet från förra årets tron, men kom igen! Det här är för bra! Skulle vunnit många andra år och då med marginal. Det tog några extra veckor efter albumsläppet innan jag tog tag i att lyssna igenom det. Golvad direkt och valde mellan ett gäng låtar. Smutsen Jag Kommer Från fick det bli. Gitarriffet och de tackfasta trummorna. Kom igen!
Från mellanstadiediscot Hittade jag aldrig hem Så jag stannade kvar I den där källaren Och där blev Disco 2000 Min allra bästa vän Och smeker mitt hjärta än
Kom igen! Vad är det frågan om? Den här nybroitiskan gör allt för mig, kanske är det min studier i Kalmar som spelar nostalgiska spel när jag hör dialekten. Kvittar varför men det är gudabenådat på alla sätt. Kom igen!
Det är som om allt var iscensatt på förhand. Fredrik höjer med låt på 8:13, Mattias kontrar med en på 10:49 och sen är det otrolig BDE när Fredrik dunkar ut Lights on the Hill 15:08. ”Han kunde sina fantastiska-långa-låtar. Och Freedrik, han bara rykte på axlarna sådär charmigt som bara våran fantastiskt-långa-låtar Freedrik kan göra.”
Lights on the Hill tycker jag fångar mig bättre än gårdagens låt från våra kära Umeåband gjorde. Den ger mig initialt mer känsla av en Yndi Haldas fantastiska Illuminatie My Heart, My Darling! 17.31. (även denna fredagströtta bloggaren kan sitt om fantastiskt-långa-låtar). Det instrumentala överlag är väldigt bra, sången kanske jag inte riktigt fastnar för. Skulle nog digga en helt instrumental version! Slutet är en favoritdel också, orgeln väldigt bra.
Skrev om bra pop ovan, helt galet bra pop till och med. Laleh sorterar nog inte sig i facket bra pop också. Som gjort för att håva in lyssningar på allt från P3 till kommersiell radio och i stugor runt om i hela landet. Positivt och glatt! Möjligen börjar jag personligen känna att jag är ganska mätt på den här Laleh. Vore så spännade om hon bytte spår, kör något mer elektroniskt, rockigt eller varför inte ta med sig nån rappare till en låt! Eftersom jag inte plöjt hennes diskografi kanske jag missat något sånt inslag.
Fast hon lyckas å andra sidan gång på gång. Finns nog mycket hon bör hålla kvar vid för att fortsätta va framgångsrik. Tack Förlåt är catchy och jag lär nynna på den framåt också. Laleh får som alltid pluspoäng pga så otroligt sympatisk framtoning och budskap.
Det positiva budskapet från Laleh tas vidare av Erik Lundin som tar det steget längre. Uppmanar sina lyssnar att de är fenomenala och räcker. Tyvärr blir den här låten ändå inte godkänd av Malou. Erik nämner nämligen hasch och andra drogor. Drogor, låter som karaktär från Sagan om Ringen. Det blir att skicka en mindre glad snickare efter Erik, för hans namn räddar honom inte!
Hur som helst! Erik Lundin fortsätter visa vilken skicklig rappare och textförfattare han är, kreativt och lekfullt med ett tempo som. Tror inte han fått sin k-märkning än, men han närmar sig den för varje platta. Väldigt snyggt beat och så den gambianska (gissning, lyckades inte googla fram…). Fem av fem rödhåriga partiledare!
Åh, det här var inte riktigt likt någon annan metal vi haft i år. Inslagen av fantasy och folksång gillar jag skarpt. En delförklaring till att jag blir lite extra glad över det är nog jag såg The Hobbit och Smaugs ödemark i veckan (del tre sparar jag till efter bloggen är klar). Episka toner och körer som bär fram i bakgrunden. En låt som verkligen ger en bilder när man lyssnar, jag kan se slätter och äventyrare på väg mot ett fjärran mål.
Nu när jag nämnt Sagan om Ringen-universumet måste jag ju lägga in det här klippet. Så bra! ”They’re not gay, they’re hobbits!”
Fortsätter min tanke från igår. Micki Almasi är stolt! Trallpunken har inte fått det utrymme den brukar få. Tomas ser även till att vara lite lokalpatriotisk och tar med vår först (?) skånska artist för året. Det är i alla fall den första artisten som sjunger på skånska i år. Och bandnamnet gör det lätt att koppla till låtarna ovan också. Sardo Numpsa är nämligen namnet på en karaktär i fantasyfilmen The Golden Child från 80-talet. Vilse på öppet hav är i fin trallpunkig skola med en väldigt bra refräng. Trots vattentemat är det ingen Kapten Gråskäggs avgångsvederlag (en av de låtar från #10TOPP som jag lyssnat mest på efter avslutade listor) men det är bra nog!
Anders gör precis som jag själv gjorde och placerar förra årets etta på en silverplats 2019. Då hette låten Jacuzzi Rollercoaster och viss likhet finns. Det där smygande i början till exempel. Krävs en viss uppbyggnad för att komma in i rätt mode. Och det är ingen brådska när det gäller den här låten. Vi har över 8 minuter på oss att gunga igång. Discobeatet förför oss och lockar till in i dansen. För vissa kanske det är för mycket av samma musik på repeat men det är värt att vänta in när ytterligare element läggs på. Och det är bara tråkmånsar om inte klarar lite upprepning.
På tal om upprepning. Den här gamla godingen flög in i min hjärna nu. (Ej en av de låtar som jag spelade som mina föräldrar var överförtjusta i)
Belgisk musik, det var längesen vi hade med. Kan till och med vara så att vi aldrig har haft det innan, har inte riktigt tiden att faktakolla det nu. Vad jag inte behöver kolla är den underbart upplyftande informationen som Johan bjöd på i sin tweet. Brutus har en sångartrummis! En trummisångar! Gud vad orimligt glad jag blir av den informationen. Att vi får ytterligare en kvinnlig punksångare får inte heller mungiporna att falla. HA HA HA, som hon sjunger! Vilken briljant liten grej att sjunga ut sina ironiska skratt.
Välbekant när Kaah kommer med på en ny lista. Sen soulveteranen gjorde comeback och började ge ut musik mer regelbundet har han kommit med tre år i rad. Först genom JUNGL och förra året genom Ta min hand. Vittnar om vilken kvalité han producerar och att han har våra öron. Men jag blev lite förvånad när jag kollade på hur många spelningar han har på Spotify. Förvånansvärt få för att vara så bra musik, men svenska folket kanske inte vill ha soul av den här typen. Bra då att vi försöker utbilda det lilla vi kan genom att plocka med honom om och om igen.
Årets låt har ett intressant beat med ett ”blippigt” ljud som jag inte känner igen från något annat. Omedelbart peakat intresse när den drog igång och jag tycker den håller mig intresserad genom hela låten. Han är otroligt skicklig på den sorts musik han gör. Svenska folket måste bara lyssna mer helt enkelt!
Eftersom det blir några fler nubbar än jag först trodde så blev det ingen lista igår kväll. Att min arbetsgivare under dagen förväntade sig att jag skulle utföra arbetsuppgifter hindrade även mig från att förbereda/tjuvskriva under dagen. Det låter hemskt men tydligen så är det ”inte effektiv användning av skattemedel” när jag bloggar om musik. Så ser det ut i systemkollapsens Sverige. Statliga tjäntemän kan inte rulla tummarna på kontoret och skriva vad de vill. Annat var det för ett antal år sen när en snubbe som jobbade här skrev på sin historiska ungdomsroman om två pojkar på järnåldern på arbetstid. Sen försökte han kränga den på intranätet minst en gång i månaden. Det var….kanske inte heller superbra. Men underhållande var det!
Eftersom det blev som det blev igår så kör jag dubbelt idag. Två låtar per person, en metod jag använt många gånger tidigare.
En riktigt dubbel dubbel för Emil på plats 3 och 4. Båda låtarna blir sådana som även andra tagit med på sina listor. Clifford hade Naeem på plats 5 och Wattwil har Cattails på exakt samma plats. Som jag redan nämnt så är Naeem en fullpoängare för mig. En låt jag kommer lyssna på i många år framåt!
Bra för jämställdheten! Dubbelt kvinnligt på plats 3 och 4 för Amer. Just den här låten av Nicole var den jag ratade i sista stund. Kändes fel att ta bort dem, men jag gav den några extra lyssningar innan beslutet och det räckte inte mot det andra jag hade med. Spöklik och hemsökt sound och Nicoles helt förtrollande röst. Vet knappt själv varför den försvann men ville delvis ha med mer upptempo. Svinbra är det hur som helst.
Lana då? Lana, åh Lana. Petades tyvärr även hon från min lista, ungefär på samma grunder som Nicole. Det var inte vad jag ville ha med på min lista i år. Trots att det är en av hennes absolut bästa låtar sen Born to Die släpptes. Insåg att den inte var inlagd på min lista för låtar med minst 7 ord i titeln än. Det misstaget är nu åtgärdat.
Som sagt, dubbel tredjeplats för Big Thief. Deras största hit Paul, från 2017, lyssnade jag på väldigt mycket det året. Tror nog att den får smäll på fingrarna av Cattails. Den fint gitarrplockande och den där speciella sångstilen som liksom ”pumpar”. Väldigt fint och den har inte passerat under min radar alls i år.
Sen har vi det bästa The Avett Brothers släppt sen I and Love and You, som släpptes för 10 år sen och fortfarande är deras magnum opus. We Americans är politiskt, berättande och vacker. Ambivalensen kring den amerikanska historien och patriotismen. Om blodet som spillts och en nation som byggs på andras ryggar. I dessa impeachment-tider är det väl inte så konstigt att fler band blandar in politik i sin musik. Många vill skriva på näsan och skrika högt och tydligt. The Avett Brothers väljer en annan väg och berättar snyggt och reflekterande. Allt är inte svartvitt i världen.
Dubbelt Bon Iver på plats fyra, även om det är en annan låt från Ida. Första singeln från i,i som också är Grammy-nominerad för bästa låt. Första gångerna jag hörde den var jag lite skeptisk. Refrängen gjorde det inte riktigt för mig. Men den har blivit bättre under året och varit ganska välspelad för mig. Om jag likt Ida hade Bon Iver som mest spelade artist mellan 2010 och 2019 så kanske han fått en plats. Nu blir de istället min egen mest spelade artist som fick va med på min lista. (se längre ner i inlägget)
POLIÇA! Aldrig hört talas om innan men vilken trevlig ny bekantskap! Synth-pop som verkligen når hela vägen fram till mållinjen och fortsätter springa. Och de ska tydligen spela 500 meter från min lägenhet i februari! Tydligen ska Ida gå, kanske får jag följa med? Det var på samma ställe (Slaktkyrkan) som jag såg Kite den första gången för året. Stället passar utmärkt för den här typen av musik så det kan bli hur bra som helst det här.
Boasty är en av de låtarna jag släpper igenom trots att originalet kom 2018 (till Idas stora förtret, men i efterhand också välsignelse för att hon fick en låt mindre att välja på). Remixer är alltid svårt men den här slog originalet med så stor marginal och är tillräckligt olik originalet att jag köper det. Det är verkligen en av årets bästa låtar och jag själv valde mest bort den pga just remix. Älskar videon, som trots att det är en ”gå och sjung in i kameran”-video är väldigt bra. Sean Paul är cool, Idris Elba 1000 gånger coolare.
Jonas har pratat om animen den här låten kommer ifrån massor i år. Den sorterar in sig bland alla andra anime-serier jag någon gång ska se. Jag har alltid lika svårt att börja titta, men blir också lika slukad när jag väl börjar. Låten gör mig delvis mer sugen, men delvis inte. Vill ju ha min anime-musik popig/rockig och överdrivet japansk. Men det är en fin ballad, det måste jag erkänna.
Tidsrekordet för året pushas fram av veteranerna i Cult of Luna. Det är långt, det är metal och så regnar det. Blod och eld alltså, det är vad det regnar. Kan nog erkänna att den här sortens metal är en av de jag har svårast för. Lite för långt för att fånga mig helt, lite för sludge:igt. Tempot gör oftast inte att jag fastnar i låtarna.
Då funkar kaoset för Blood Incantation bättre! Mer dubbeltramp, fler huvuden som bangar och mer oreda. Skulle nog aldrig gå på en konsert med ett sånt här band men vid rätt tillfälle så rycks jag med. Även denna låt är ganska och byter skepnad ett par gånger. En riktigt hård och lång dubbel av Hampus med de här två låtarna. Veklingar vik häda!
Vilken spännande mix av låtar det blev för plats 4 och plats 3 för Martin. Otroliga flummet i plats 4 och så ungefär sån japansk musik jag förväntar mig från animes på plats 3. Och det är inte så konsigt att jag känner så. KEYTALK har nämligen stått för en av avslutningslåtarna för serien Dragon Ball Super, en uppföljare till megasuccén och fenomenet Dragon Ball.
Som sagt en väldigt spännande mix detta. Det är svårt att veta var man är på väg i någon av låtarna. Den första på grund av det verkligen är sådär extra mycket David Lynch som bara han kan vara. Och den andra för att det är japanska i 180 knyck! Kul bidrag!
Vånna inget får med sin andra låt för året! Sist skrev Jonas om dem på plats 6. Jag har inte riktigt den relationen som han skrev, att han sett dem live och att det var ett kärt återseende. Jag har visserligen lyssna på dem, genom en #10TOPP-lista såklart. Men längre än så sträcker sig inte mitt lyssnade.
Skraeckoedlan har jag bara lyssnat på genom deras cover på Kents Pärlor, som är en mer än godkänd cover på en av Kents låtar som jag tröttnat ganska mycket på. Den här låten kunde varit årets längsta om inte Hampus lagt ut Cult of Luna en stund innan. Jag gillar att det sjungs på svenska här! Det gör det lättare att ta in texten och en del textrader lyfter extra mycket tack vare det. Till exempel: ”Följ med mig över berg, till skogen sex fot ner”. Något med det funkar så jäkla bra för mig.
Bara för att jag hade den där diskussionen om att Sarah Klang förra året, om att det var orimligt att jag skulle veta vem hon var, så har ni gått samman för att jävlas med mig va? Kul skämt att välja en artist för att dumförklara mig! Ni borde respektera listan och sluta vara barnsliga! (Låten är bra yadayadayada Sarah sjunger svinbra yadayadayada hon kommer kunna bli riktig stor)
Googlade KÅRP och såg detta ”Kårp hämtar inspiration från det paranormala och har liknats vid bland andra The Knife”. Så in i helvete! Trodde först det var något sidoprojekt för något av syskonen Dreijer. Så var dock inte fallet men det här är väldigt nära i sound, och glädjande nog också i kvalité! Vilken nice låt det här var. Får lyssna in mig mer på det här Göteborgsbandet känner jag. Bra Dixie, du är förlåten för att du deltar i ovan nämnda mobbing.
En ny bekantskap och en gammal. Albumdebuterande Nadja Evelina slog igenom för några år sedan och det är inte direkt en vild gissning att hon kan bli en stor popartist. Snyggt och tillräckligt nära andra artister som slagit i Sverige men också med en hel del eget i soundet. Älskar hennes röst, speciellt när hon tar i och trycker ifrån.
Daniel har vi haft med förut, senast 2015 med Everything You Know Melts Away Like Snow. Då var det ett gammalt sound, dragspel och raspig inspelning. Nu är det mer cleant med piano, munspel och ljud av rummet. Fin bit som det går sitta och mysa till. Kul att ha Daniel tillbaka!
Det får bli Billie och bad guy. Över miljarden spelningar. Massorna har rätt denna gång. Årets största artist. Framtidstro och blått hår. Så bra.
Nyfrälsta Kanye är inte min favorit. Senaste plattan är textmässigt är så undermålig i mina ögon. Inget fyndigt eller lekfullt som det kan vara från vårt kära geni/dåre. Men produktionen är så genombra och Use This Gospel är tillsammans med Selah två riktigt gudlkorn. Den borde ha fått vara Law of Attractin (se videon nedan) men Jesus kom mellan. Och det är fortfarande superbra! Pusha Ts vers…mumma! Kenny G:s saxofon slår nog gitarren från Law of Attraction också.
I brist på Micki Almasi steppar Tomas upp, kör in Stryparn och fyller lite av de skor som Micki brukar fylla. Rasisterna får sig en känga (ha ordvits!) och det är en välbekant stämma som delar ut den. Förra året var Stryparn med genom Lastkaj 14, som vi vant oss vid att få med på våra listor. Oklart om det blir så i år, jag själv har inte lyssnat på plattan de släppt i år tyvärr. Vilsen Själ är väldigt bra! Tror jag kommer trycka den lika mycket som jag brukar med Lastkaj 14s låtar när jag får dem presenterade för mig.
Blood Command med titel som får mig att minnas den fina The.OC.S01E01.DVD-Rip.Xvid som Lorentz släppte 2014. Den nostalgin är ändå fantastisk, när man drev runt i bukten och hittade avsnitt till sina favoritserier. Grävde fram en gammal bärbar hårddisk för nått halvår sedan, de serierna och filmerna känns mer på riktigt än när jag är på Netflix och trålar. Något Paramore korsat med The Sounds över denna grupp från Norge. Snabbt och kul!
De lite av motsatser de här två artisterna. En matematiker med stora artistiska ambiationer med alla sina musikprojekt och en autotunad läppsynkande rappare som slog igenom via en video på social medier. The BoyBoy West Coast är catchy och dansgolvskompatibelt med glimten i ögat. Tydligt beat med diverse välanvända elektroniska element vs en mammaälsande harpa som dyker upp och lugnar ner. Caribou är fullt av själ och ska avnjutas som ett gott vin. Väldigt fina kontraster mellan de här låtarna och artister. Det här är varför vi listar musik såhär, för att bredda oss och lära av varandra!
Mer Kanada, punk och mer kvinnliga sångerskor! Det är vissa som drar ett tyngre lass för att få in kvinnor på. Och här får vi en cover! Drakes Know Yourself får en punkbeklädnad och det funkar sjukt bra! Skriken som Johan nämnde är som gjorda för den här texten. Va fan hände här?!
Petrol Girls är även de inom de kvinnliga sångarna för punkband-facket. Även denna låt överraskar oss, men på ett helt annat sätt än Know Yourself. En smärtsam sång om saknad av den man älskar och sen…”press my nose in to your soft fur” Vad i fan? Det är alltså ett djur det sjungs om. Så otroligt älskvärt och intressant att göra en sån här låt om. Som Johan skrev ”Vem kunde ana att årets finaste kärlekshyllning skulle vara skriven till ett husdjur.” Svaret är ingen, ingen kunde ana det.
På plats 4 får vi årets bästa ”låtar som heter som de heter”. Det är väl precis så här det ska låta när man står och röker. Tillräckligt svängigt för att verkligen ryckas med, en utan att det hindrar från ett samtal mellan blossen. (ÄLSKAR när jag skriver om rökning, jag som rökt en handfull cigaretter i mitt liv. BOTTNAR inte för fem jäkla ören!) Trumpetmyset vill vi ha mer av! Med den här artisten får vi nog den mest färst antal lyssningar såhär långt. Inngen över 10 000 på Spotify.
Plats 3 för Anders vill jag inte skriva så mycket om. Tycker att ni ska kolla videon. Otrolig härlig och ger en superfin känsla. Den lyfter låten, som redan utan är grymt svängig!
Tidigare sångaren från indie-bandet Barcelona, som till exempel gjorde Please Don’t Go som var med i filmen Water for Elephants, kör nu också eget. Inget ont om Barcelona, men det han gör här under namnet SYML är väldigt mycket mer intressant. Väldigt snyggt med de höga tonerna och sen läggs de elektroniska bitarna in och byter riktning. Supersnygg rakt igenom och jag gillar den väldigt mycket!
Sången fick mig att tänka på den här auditionen från The Voice. Så
Vi tar oss sakta men säkert mot pallplatserna. Övre halvan för låtarna nedan. En otroligt stark dag på många sätt, har njutit av musik vi fått till oss idag. Fortsatt är det hyfsad spridning på artisterna vi valt, det återstår att se om många av oss sparat samma artister till den absoluta toppen. Väldigt kul idag när några artister verkligen överraskat med att inte alls vara som jag trodde, antingen för de ändrats från min kunskap eller bara att jag antog helt fel.
Imorgon är jag på julbord så ni får gärna lägga ut era låtar tidigt. Kommer även göra ett mer bildligt inlägg, troligen med musikvideos och annat kul!
Min vikarie igår tipsade om att ha på regnljud på vissa låtar för att förhöja dem. Här får vi den servicen direkt från artisten. Tami T albumdebutant från Göteborg och härre jävlar! som Glenn Hysén skulle sagt. Den här låten är sjukt bra, årets största wow-upplevelse så här långt för mig. Satan vilken perfekt utförd depplåt! Självömkande efter en misslyckad födelsedagsfest till regn och åska med ett väldigt smittande pilnkande och beat. När de sätter igång sa jag ”oouuf” högt för mig själv. Man vänjer sig för ungdomar!
Not the best birthday ever, but worse are yet to come
Another year wasted on attempts at having fun
Another year of making mistakes you can’t undo
A sad birthday fit for a sad person like you
För vissa funkar det inte alls när den svenska dialekten skiner igenom. Idol-ifieringen av all sång, perfekt uttala eller dö! Men för mig kan det vara det som avgör att låtar bli extra bra. Skulle aldrig gillat Laakso lika mycket utan Krunegårds engelska uttal. Eller för den del den här gamla klassikern.
Amer skickade den här låten till mig nån gång i våras. En av de hiphop jag gett mest lyssningar i år, tycker den är superspännande på många sätt. Nas kanske peakade något för tidigt för att bli så extremt stor som många efterföljande hiphopstjärnor blivit (tex Eminem, Kanye, Jay Z osv.). Av många är hans Illmatic tidernas bästa hiphopalbum men Nas har haft svårt att upprepa den succén de senaste åren. Vad man dock alltid ska ge honom är att han är innovativ och den här låten är ett perfekt exempel på det. Indiska rapparna DIVINE och Naezy tillsammans med indiska beats gör att den här låten sticker ut. Tycker bitarna som DIVINE och Naezy är grymt flow på, trots att man inte förstår ett ord.
Artisten som jag, och stora delar av svenska folket, fick upp ögonen på förra året när han deltog i Så mycket bättre. Dixie hade med honom på en fjärdeplats förra året. Precis som föregående låt på bloggen så är det här ett spännande samarbete, som kommer till följd av att artisterna lärde känna varandra i ovan nämnde TV4-program. Svårt att från början förstå vilket håll den här låten är på väg. Vibratosången till ett tydligt hiphop-beat, men det känns som mer än en refräng. STOR gör det grymt bra och Albin är objektivt väldigt skicklig på vad han gör. När STOR kommer in så låter det som något jag känner igen men kan inte placera… Får se om det ger sig. Mycket bra låt hur som helst!
Ibland när ni listar en låt från en artist så börjar jag fundera på vad jag vill skriva redan innan jag läst. När Martin la ut denna tänkte jag att mitt inlägg skulle börja med ”Vampire Weekend är ett band som man alltid kan identifiera inom 10 sekunder av låtarna”. Men sen lyssnade jag och det hände inte alls. De har uppenbarligen utvecklat sitt sound och det mer akustiska soundet passar jättebra. Ofta är trummorna en stor del av de som går känna igen, ibland är det tempot. Här får vi något annat. Det kommer igång lite, men första 35 sekunderna är något helt annat. Övergången som följer med Anger wants a voice, voices wanna sing.Singers harmonize till they can’t hear anything är bland det snyggaste jag hört i år. Perfekt utförande med tempot, pianot, bongos (?) och allt annat!
Anderson punktPaak. För alltid en artist jag av cred-skäl skulle vilja va mer nere med. Jag skulle vilja ha bättre koll på vad han släpper, tycka det är bättre än vad jag oftast gör. Absolut inte så att jag tycker det är dåligt, jag tycker det är bra till och med mycket bra. Det var samma sak 2016 när han släppte Malibu. Rent intellektuellt så fattar jag att det är svinbra, och jag gillar det. Men det når aldrig hela vägen till listan. Den här låten älskar jag ju såklart av nostalgiskäl. Brandy liksom! Det är bara ta en lyssning och tittning på videon. Minns MTV och 90-talet med värme.
Bon Iver lider även han av min fördröjning som gäller för vissa artister. Jag är fortfarande så fast i hur magiskt bra 22, A Million var. Den fick en så stor revival när jag såg honom live i oktober förra året. Buzzen efter den konserten har hållit i sig hela 2019, 22 (OVER S∞∞N) är min sjätte mest spelade låt och två till från skivan kvalar in på topp 100 mest spelade….men ingen av de nya låtarna. Jag funderade ändå på att ha med den här låten, jag vet ju att den kommer va en av mina mest spelade låtar framåt. Men min förskjutning hindrade den från att vara med nu. Fem getingar av fem möjliga i betyg. Och kolla är nedan va Andreas twittrade med låten. Så coolt
Vad han sa. Årets metallåt såhär långt! Så mastig och stark, en ostoppbar flodvåg men plöjer in över land. För mig så finns det något med den här låten får mig att tänka på Ozzy Osbourne. Tror hans sång skulle gjort sig riktigt bra med den här låten, utan att ta bort något från den nuvarande sångaren. Svinbra rakt igenom detta!
Oschysst (Se klipp nedan för korrekt uttala av det) av mig att precis ha utnämnt en låt till årets bästa metallåt så här långt och så kommer en till från samma genre efter. Även den här är riktigt bra, men slår inte förra låten på fingrarna för mig. Sången i den här låten är det stora utropstecknet. Väldigt spännande sång och en röst man skulle kunna känna igen väldigt lätt om man hör den på nytt.
Herr Tomas klipper till med ett skott i krysset! Jag ska vara ärlig att jag inte hade så mycket förhoppningar när jag så Royal Republic, de inte riktigt lockat mig. Men detta! 80-talsdiscorock som hämtat från Stranger Things! Väldigt positivt överraskad att de tagit en sån här väg med senaste plattan. Stor chans för att den här fastnar på ett lätt obehagligt sätt. Kul!
Årets svenska hiphoplåt och album stod Henok för. Tio år sen senaste album och verkligen inget hushållsnamn för den breda publiken i Sverige. Intressant att se hur det här tas vidare, om han kommer fortsätta vara sparsam med sina utgivningar eller driva upp tempot. Otrolig låt är detta och den har vuxit under året och tog sig in på min topp 5.
Charli XCX tillbaka på #10TOPP igen. Senast var 2017 med Boys som Marcus plockade med då. I år har hon med sig systrarna i HAIM, även de kända från tidigare år på våra listor. 1999 har varit Charli XCX största hit i år men jag förstår varför det blir Warm istället för den. 1999 släpptes nämligen 2018 ;pPpPpPPpp. Men Warm tycker jag är bättre, de är en så perfekt mix av det som HAIM bidrar med och det elektroniska som kommer genom Charli XCX. Grymt bra låt som sätter sig direkt utan att man behöver analysera så mycket. Habilt popsångshantverk!
Häftigt att ha med det här på listan! 70-åriga (!) Mikael Ramel blir vår äldsta artist i år, dock inte totalt över åren eftersom Leonard Cohen fortsatte släppa musik in i döden vid 82 års ålder och så pass bra musik att den kom med här. I Taxfritt Glam sticker ut på många sätt från det mesta annat vi har med. Vispop som det en gång lät, men med en modernare touch. Tror absolut jag behöver lyssna många fler gånger för att ta in all text. Gillar den såhär långt men att verkligen lyssna ordentligt många gånger är ett måste.
Det slog mig nu att de metallåtar vi får in från ett par av våra deltagare inte överlappat allt än. Inte ens när det gäller artist. Uppenbarligen finns det en väldig bred som vi vanliga popsnören inte alls får koll på när vi vandrar in i bland de hårda grabbarna från och till. Får lite Slipknot, lite Ghost, Rammstein bjuds ibland och några andra band kan slinka in. Men den extrema bredden går man miste om! När jag såg albumomslaget till skivan den här låten ligger på trodde jag dock vi skulle få någon slags synthband. Det är elgitarrer från Göteborg som vi peppras med från start. Väldigt bra sånginsats och visst får man ett adrenalinpåslag av det här. Kanske något för min springlista!
Mer Hot Chip! Bandet spelade i Stockolm i helgen och jag vet att Anders kollade på dem där. Och om jag fattade det rätt var Emil i Oslo och såg dem i söndags! Vilken lycka för våra deltagare att inte bara lista utan även se banden! Nu börjar min kreativitet för dagen tryta så nöjer mig med att säga att denna låt måste vara grym att se live.
I Robins frånvaro ska vikarie Westerlund försöka hålla skeppet flytande. Det blir inte lika fint flytande språk med glimrande spetsfundigheter som vanligt, men ni ska nog kunna stå ut. Även om jag till vardags lyssnar mycket på P4 i mitt jobb så är det enligt min fru oftast “sådant som ingen lyssnar på” som brukar färga mina listor.
Vi får se om min smak är lika bred som Robins, men några glädjeämnen ska jag nog kunna hitta i alla låtar. Men nu kör vi igång!
Jag tillhör ju en av de få som inte förstår storheten i Bruce riktigt. Visst han är alltid stabil och bra, men låtarna ligger runt tre plus. Emil tycker att han blir fantastisk när han nu tar sig an country, och jag får ge honom rätt i att “the boss” ger oss lugn och melankoli med råge i denna låt. Perfekt låt att drömma sig bort med till en tid när alla hade häst och led av dysentri. Men som vanligt för min del. tre av fem, kul för hela familjen.
När Robin för några dagar sedan la ut den här låten på sin lista insåg jag att jag helt missat att The Weeknd släppt en skiva. Fy fan va bra den här låten är. Precis lagom med fart, 80-tals synthar (med tillhörande solon) och sprider en feststämning som nästan går att ta på. Hur fan kunde jag missat den här låten?
Ett amerikanskt kollektiv som spelar folkrock och sjunger om kapitalism och som väldigt tydligt har något att säga får i alla fall mig att vilja veta mer. Detta är tydligen titelspåret till deras senaste skiva som kom tidigare i år och jag blir väldigt sugen på att lyssna vidare på fler låtar då jag verkligen gillar den mjuka musiken i kontrast till den väldigt krassa texten.
Tre minuter blir det väldigt mycket Beatles och då är jag alltid med på tåget!
Om man jämför med en annan svensk superstjärna så låter den här låten som att personen är utanför klubben Robyn dansar i. Låten har mycket klubbmusik i sig, men samtidigt så känns den rätt melankolisk som att man liksom faktiskt står utanför och att det börjar regna (dra på https://rainymood.com/ när du lyssnar för att faktiskt få den effekten). Hela låten känns väldigt filmisk och var faktiskt tvungen att kolla in videon också bara på grund av det.
Min första tanke när denna gick på i dagens spellista var “vad hände här?”. Men efter att ha lyssnat lite så måste jag säga att jag gillar det. James Blake är lite hit and miss med mig. Ibland tycker jag det är fantastiskt, ibland orkar jag inte med honom. Men här var en riktigt härlig pärla till låt. Lite fakta om låten är att man har samplat en 13-årig irländska som sjunger en irländsk folksång som de sedan sjunger en duett på två språk över. Låten är också inspirerad av filmen Barefoot in the park från 1967 trots att James Blake inte sett filmen. En uppenbart succéartad arbetsmetod!
Den här låten var med på min shortlist, men faktiskt inte den låt av James Blake som var närmast /Robin
Melodisk deathmetal från Frankrike! Detta skulle jag inte välja själv om vi säger så, men samtidigt så vet jag ju att jag älskar melodierna och musiken. Men är inte så mycket för den här sortens sång. Ge mig en tysk som sjunger fantasytexter över själva musiken så hade det varit enastående enligt min smak. Nu så landar låten fortfarande väldigt bra och texten till låten var oväntat trevlig trots att den lät så arg. Blev väldigt positivt överraskad av denna låt!
Insåg idag att jag inte bytt namn på twitter efter mitt giftermål så det finns fler fördelar med 10TOPP2019 än att få höra massa ny musik. Min låt idag fastnade väldigt snabbt. Den har en känsla som jag tror de flesta kan känna igen sig i att tappa bort sig själv någon gång under sitt liv. Kitok slutade göra rock efter att ha hört Hurula och jag tackar honom varje dag för han har ett sound som känns unikt i Sverige just nu. Nu hoppas vi att han kan få Jakob Hellmans karriär på rätt köl igen också.
Ibland behövs det inte mer än en person med en silverstämma och en gitarr. I tjugo år har den här låten legat och väntat på att faktiskt släppas enligt Damien. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar man säga och det här var väldigt värt att vänta på.
För den som känner igen hans röst så kanske du sett på Wild Wild Country på Netflix där flera av hans låtar får tonsätta avsnitt.
Introt är fantastiskt. Sedan blir det kaos. Svensk metal ifrån Stockholm om jag lyckas tyda det hela. Men när musiken inte faller mig i smaken så satsar jag på att videon kanske är bättre.
Enligt bandet spelades den in i en 200 år gammal lada i Vånkarbo i en snöstorm. Även i videon är introt bäst men nu har jag också lärt mig att Vånkarbo finns i närheten av Sala. Tack för det Fredrik! Men vad menas med Wolvking?
Punkballad? Vet inte vad jag ska kalla det riktigt. Tomas tycker att frasen “En gestalt i blåljus gloria fängslade oss två” är poesi och jag får hålla med om att jag gillar texternas mångtydighet. Har haft lite svårt för Idde Schultz efter att hon sjöng superfalskt på en spelning jag var på men här låter det bra. Samtidigt vill jag nog hellre lyssna på Leningrad Skyline som är min favorit med En svensk Tiger. Säger som med Bruce, tre av fem, kul för hela familjen.
Den där loja synthen i bakgrunden är fantastisk och Nadine Charles pipa gör att jag fastnar direkt. Dego eller Dennis Mcfarlane är svårgooglad vilket kanske tyder på att han inte är ett namn som alla kastar sig med. Anders fick mig även att ta reda på vad broken beat är eftersom han skrev om det i sin nominering. Bifogar länk för den som liksom jag vill veta mer. https://en.wikipedia.org/wiki/Broken_beat
Den här låten var också perfekt att chilla i fåtöljen, sittdansa och dricka te till. Rekommenderas varmt (både teet och låten).
Lite Småland kommer flygande in på en sjätte plats och det fick mig att inse att det var längesedan jag lyssnade på Vånna inget, men det gällde nog för många eftersom de inte släppt något på sex år. Mycket vemod i Vånna Inget som vanligt och tycker att refrängen växer för varje lyssning! Jag såg Vånna Inget på This is Hultsfred 2013 (dvs den festival som ersatte Hultsfredsfestivalen när den fick flytta till hufvudstaden) och det var ett kärt återseende att få höra dem igen idag.
Ett sidoprojekt för rapparen Yung Lean där han bytt Skärholmens postkod i slutet av sitt artistnamn mot sitt födelseår istället. Älskar att jag får upp reddit/r/sadboys när jag söker på låten också för det är helt förståeligt. Alltså låten är helt vansinnigt beroendeframkallande, man vill bara lyssna om och om igen. Den är superkonstig, men samtidigt också välbekant på något sätt? Och den märkliga saxofonen i slutet? Känns ganska mycket som en Courtney Barnett låt, vilket är ett gott betyg för min del.
GRLwood beskriver sig själva som “2 piece band of Kentucky fried queerdos. Jag är väldigt svag för duos med gitarr och trummor så ni kan ju gissa redan nu vad jag tycker om låten. Låten Get shot handlar om hur man inte blir skjuten, “Mama said, be nice to sad boys or else get shot” så det gäller att vara snäll mot Jonatan Leandoer. Föredömlig punklängd på 2:20 så man kan lyssna många gånger i rad och ÄLSKAR när det går från gutturala vrål till att bara köra vidare i lugn takt.
Får tacka för ordet idag och jag hoppas att ni stått ut med vikarie Westerlund utan att kasta sudd och skrika okvädesord från de bakre raderna i klassrummet. Man förstår också vilket enormt jobb Robin lägger varje dag när man ska försöka ersätta honom och skriva de här texterna. Hatten av för dig min vän!
Så har söndagen den tredje advent förflutit! Inte en pepparkaka, inte en lussebulle, inte en glögg och inget annat juligt har passerat min väg idag. Det har varit regn ute och musik i öronen, vilket gör att julen verkligen kan kvitta och vänta. Blir ingen större inledning idag, blev senare än tänkt denna blogg. Ses igen imorgon när det är plats 6!
Väldigt mycket händer i den här låten, stökigt många saker som stoppas in. 90-talsdoftande körer helt plötsligt, stråkar får vara med och leka och så den hoptryckta sången. Och då har jag bara skrapat lite på ytan av vad allt den här låten erbjuder. Ibland när Rebecca Lucy Taylor, för det är så Self Esteem heter när hon går omkring på gatorna som en vanlig kvinna, sjunger låter snuddar vid något Björk-aktigt som är spännande.
Hybridartisten Post Malone fick ur sig hyllade albumet Beerbongs & Bentleys förra året, som blev nominerat till en Grammy och slog rekordet för antal simultana låtar på topp 20 på Billboard Hot 100 med 9 låtar samtidigt. Efter en sådan succé kanske man kan unna sig ett lugnare år? Men så tänker inte Austin Richard Post. Nytt fullproppat album med 17 nya låtar 2019. Oftast mer singer-songwriter än rappare och så även på Circles. Låten är albumets tredje singel och peakade, hör och häpna, som nummer 1 på Billboardlistan. Han karakteristiskt vibrerande sång har något som verkligen går hem hos massorna. Även jag gillar det även om jag knappt fattar själv.
Största hitten från årets album är annars Sunflower som nominerats till en Grammy för årets låt. Den låten släpptes dock 18 oktober 2018 så den diskvalificerar sig från vår lista.
Sofi Tukker faller under kategorin av grupper jag inte lagt på minnet men garanterat hört låtar från. Så fort jag sätter på tidigare hiten Best Friend får jag den där ”aaaah just det!”-känslan. Samma gäller för Drinkee som har ännu större sådan faktor. Den ligger på någon av mina listor, jag får nästan en känsla av att den var med på #10TOPP tidigare men hittar den ej.
Swing hur som helst har mycket vi känner igen. Upprepande text som fastnar på ett språk vi kanske inte behärskar. Här är det en brasiliansk dikt som heter Uma Palavra som sjungs till stråkar och dansbeats. Inledningen lurade mig verkligen tills det började hacka, var helt hundra på att vi var på väg in i något rockigare, Within Temptation-vibbar eller liknande. Men stråkarna följdes inte av elgitarrer denna gång. Väldigt dansant låt som troligen kommer nå väldigt många strömningar, inte minst för att den är med på soundtracket till FIFA 20.
Justin Townes Earle bjöds in till Martins lista för två år sedan också. Då blev det en niondeplats, så ett fall framåt för Justin. Maybe a Moment hette låten från 2017 för den nyfikne. Årets låt är en lugnare och mer lidelsefull låt MEN vår artist gillar uppenbarligen att sjunga om transportmedel. För två år sen vill ha åka bil och nu har precis gått av busen. Tydligt romantiserande av att vara på väg och det är väl ett tema vi ofta hittat inom folk/country/americana.
Ahi Esta Mi Nina, en berättelse om en frånvarande far som springer på sin försakade dotter. Smärtsamma försök att be om ursäkt, försök till konversation och så lite förmaningar som avslut. Väldigt fit med en liten berättelse att lyssna på!
Fick verkligen upp ögonen för Rex Orange County i år. Hade hört namnet, lyssnat på en låt eller två tidigare men 2019 slog det till. Hans album Pony har så många bra spår att jag hade svårt att välja. Face to Face var med i diskussionen, Laser Lights har några riktigt bra delar och Pluto Projector är superfin. Men 10/10 är mest direkt, mest popig och gör mig gladast. Saker har inte varit toppen 2019 men kanske kan nästa år vara 10 av 10? Framtidstro perfekt för en topplista.
Haha nu är vi där igen. Där man väljer att slänga in lite sköna prickar över bokstäver för att ens bandnamn ska bli häftigare. Men vi släpper som alltid igenom den grejen, lyssnar….och gillar vad vi hör! Väldigt melodiskt och snygg metal! Och eftersom vi som vanlig ska försöka lära oss något nytt om den här delen av musikvärlden så kan jag läsa mig till att det här är NWOTHM. New Wave of Traditional Heavy Metal står det tydligen för och det förklarar att man känner igen sig. Det är inte några skumma nya innovationer där man ska mixa in andra musikstilar för sticka ut. Vi kallar en spade för en spade, det har funkat förr och funkar även nu!
Strand of Oaks har vi haft med förut! Det är så jäkla bra att ha ett bra minne för albumomslag. Jag tänkte att vi kanske kan ha haft med dem tidigare och skrollade igenom hans album snabbt. Visst känner jag igen den där skäggiga och långhåriga mannen som stirrar tomt ut i inget? Jodå! 2014 var året då Strand of Oaks fick med låten JM på en andraplats, då var det Wattwil som plockade in honom.
När Weird Ways tar fart så uppstår något väldigt fint. Det är väldigt mycket The War On Drugs över den delen, och det kan bara innebära positiva saker för en låt. Ge mig ett antal lyssningar till av den här låten och den kan nog växa till något riktigt bra!
Refrängporr! Köp er refrängporr här! Deportees har alltid haft en extremt bra känsla för melodier som fastnar, textrader som man går och nynnar på ge en arbetsdag. Det har inte ändrats för att året är 2019 och världen står i brand. Det är ett hoppfullt sound. Om att ta en chans och inte låta sig bindas, ta vara på livet man har och inte bara vara. De har även valt ett av mina favoritteman för musikvideos: Skateboardåkning i slow motion! Trots att jag aldrig varit den som stått på en bräda så vill jag tro att jag förstår på något plan. Friheten och det bekymmerslösa det får symbolisera.
1:19 klockar denna punklåt in på. Den näst kortaste låten vi haft med något år. Bara Bäddat för trubbel med Ingenting där från 2015 är kortare med sina 1:16. En araknafobs bekännelse har vi här, alla spindlar måste dö. Nu måste de dö! Döda döda döda döda!
Blev så otroligt fascinerad när jag läste om Jessica Pratt! Vad som fascinerade mig? Att hon ospecificerat är född 1987. Inget datum, så hon är alltså 31-32 år just nu. Tycker det är så intressant att det ibland står så. Jag fattar liksom att det kan vara så med historiska personer. Men någon som är född i USA på 80-talet borde det väl finnas mer detaljerad info om. Spännande att så inte är fallet på denna wikipedia-artikel.
De strövar inte längre kring i hembygden, mixtrar inte med det elektroniska och sen två album har vi som bekant ingen Gustaf Norén med. Det är inte direkt konstigt om tidigare fans till detta gäng från Borlänge försvunnit på vägen. Men nu för tiden är det mer likt den gamla vara, det är kanske lite mindre skitigt sound.
Personligen är och förblir Mando Diao ett band för nostalgin. Har alltid haft svårt att ta till mig nytt från dem. Dock brukar deras nya låtar bli bättre när jag gett dem ett par år. Tex If I Don´t Have You avfärdade jag helt när den släpptes men nu rankar jag den som en av deras absolut bästa låtar. Kanske kommer Long Long Way går den samma, hyfsat långa, vägen till möten. Det är inget fel med låten men det är ju inte mitt Mando!
Mer Sydafrika från fröken Lind! Muzi är en av landets mest spännande artister och han har fått en hel del internationell uppmärksamhet. Skulle inte vara förvånande om stora internationella DJs snart har med Muzi som en featuring på sina låtar. Plinkigt, plonkigt och glatt! Förvånande att det, i denna globala värld, inte dyker upp fler låtar som slår stort från den här delen av världen. Det är så enkelt att få tag i och sprida. Kanske finns det språkiga barriärer när det inte engelska som sjungs, ganska få låtar från mindre språk slår gigantiskt överlag. Kanske är soundet något främmande för många, men i sånna här fall så borde det inte vara några problem. Väldigt medryckande och dansant, sånt som borde kunna funka var som helst
Rutinerad soul från England får vi från Anders på plats 7. Soul i titeln, soul i låten och soul i hjärte (och på toppen!). Som jag nämnde förra året är det så kul att Anders är med och listar låtar, han har sitt öra mot soulmarknaden som ingen annan jag känner. Priviligierad att få till sig några av russinen i kakan. Jag gillar den här låten också, och det är saxofonerna som gör det för mig. Underbart instrument!
Det var väl för väl att Jonas plockade med Nicole på sin lista. Hon var den sista som jag valde bort från min egen lista. Tidigare i år gick jag och funderade på varför hon inte släppt ny musik än. I Surrender är ibland en av de bästa låtarna jag vet, vissa perioder är den så perfekt. Så därför längtade jag efter mer från henne. Och det kom! Men kanske något för sent på året för att jag skulle fastna helt. Och jag han inte ge alla låtar ordentliga chanser. For Us är till exempel har inte fått alls tillräckligt många lyssningar från mig för att nå en lista.
Det är dock grymt bra! En röst att dö för och det ödesmättade över flera av hennes låtar blir en perfekt combo.
Om inte låttiteln sett ut som den gjort så skulle jag trott det var något helt annat vi hade att göra med. Bonde R300 låter som ett svenskt band som gör töntcovers på kända låtar och lägger in lite könsord för att hotta upp. Nu är det brasiliansk rap vi får lyssna på istället!
Ingen artist jag hört tidigare, som så mycket från Sydamerika tyvärr. Det här är dock en väldigt vällyssnad artist. 43 miljoner plus spelningar på mest populära låten spottar man inte åt. Jag måste säga att rap på portugisiska är något väldigt speciellt och det funkar så bra. Bättre än spanska i många fall. Spännande ny bekantskap och låten är mycket bra! Tyvärr är det lite för sent på söndagskvällen för att söka på mer info kring detta, men mitt intresse är väckt!
Utan att vi hunnit blinka är vi redan på plats 8. Spridningen över världen är rekordstor skulle jag gissa. Vi flyger runt som om vi hatade Greta Thunberg! Punkspelning i Australien på förmiddagen, sen snabbt på planet mot Tyskland för eld och penisar, vidare till mörkrets herre på Island, en kort tripp till USA och sedan hem till Kungliga Operan. Klimatkompenserar gör vi genom att släcka ner allt hemma och njuta till en fin helt instrumental bit och rymdambientmusik. Vi har också lärt oss om ett nytt instrument idag! Läsa igenom och känn er upplysta i decembermörkret!
Det tog 10 år för Rammstein att få ut bandets sjunde studioalbum. De har släppt livealbum, samlingsalbum och annat smått och gott under de senaste åren (se nedan för ett guldkorn från de åren). Men det är först 2019 som ett helt nytt album nådde världen…och det blev succé. Slutsålda spelningar på Ullevi, Stockholms stadion och resten av Europa. Världen har klart och tydligt längtat efter mer industrirock på tyska!
Tomas väljer här den lugna DIAMANT bland låtarna på årets album. För mig har det alltid varit en av Rammsteins största styrkor att de verkligen behärskar ballad. Hets och eldsprutande penisar i all ära, men det skulle bli trist i längden om det var enda tempot och uttrycket. DIAMANT är mycket härligt tyskt ärlig. Eftersom man är en del av den generationen vars föräldrar läst tyska och tyckte det var bra språk att läsa så gick jag 5 steg i tyska på gymnasiet. Så skönt att ha i sin låda när man ska ut i världen!
Helt instrumentala låtar är ganska ovanliga på våra listor, tror max vi haft en handfull sådana och då räknar jag elektroniskt instrumental musik också. Härligt att kunna ta ett avbrott från att försöka lyssna på, ta in och analysera vad som sjungs. Bara sitt och vaggas in i ett flow av sången. Lagom spännande för att man inte ska somna och samtidigt inte för mycket som händer. Kändes som en perfekt låt för en helgförmiddag. Nu skulle man bara varit en kvinna på en gård på landet som går och plockar i köket en helgmorgon. Hela familjen sover och det är harmoni efter en vecka fylld av stress. William är sällskap medan man förbereder sig för dagen genom att sitta i sin favoritfåtölj med en kopp te och tittar ut genom fönstret. Harmoni!
Billie för andra dagen i rad på vår lista. En miljard spelningar av låten på Spotify för andra dagen i rad för Dixie. Kanske har redan nu blivit den som fått in flest spelningar totalt med sina låtar på en #10TOPP-lista. En miljard kan inte i fel! Fast det är klart de kan, men i det här fallet är det bara helt rätt. bad guy är fantastiskt bra och det beatet kommer finnas med i många människors bakhuvud hela livet. En start på en låt som om 30 år kommer få många medelålders män och kvinnor att skrika rakt ut på ett dansgolv av nostalgi.
Tvära kast mellan låtarna nu. Från en miljard+ i spelningar på förra låten till mindre än 10 000 spelningar på nästa. Krister Linder kommer inte få några nostalgiker att skrika på dansgolv men han får oss att må bra på ett annat sätt. En känsla av rum och rymd, ett svävande och väldigt behaglig. En mysig ambiens som följer med hela låten och Krister tingar inte fram ett enda onödigt ljud, kontrollerat och vackert. Väldigt fint för en helgmorgon detta också!
Kvinnliga supergrupper har varit lite extra trendigt i år. Countrystjärnorna Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires bildade under 2019 gruppen Highwomen, en homage till tidigare supergruppen Highwaymen med Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson. Deras cover Highwomen är stämsångsporr och superbra. Och likt The Highwomen så är Our Native Daugthers en grupp av fyra kvinnor. Rhiannon Giddens, Amythyst Kiah, Leyla McCalla och Allison Russell samlades ihop av Giddens för att skapa tillsammans.
Målet med projektet att belysa de afroamerikanska kvinnornas historia i USA och allt som drabbat dem genom åren. Black Myself släpptes under African-American History Month och är som ni hör högkvalitativ americana. Bakgrundskör on point och så mycket själ att jag får en existentiell kris här bakom tangentbordet. Vad finns inom mig? Vart är min eld? Sånt som den här typen av inspirerad musik kan få en att känna!
Dubbeltysken! Till Lindemann och vänner gjorde som jag tidigare nämnt en storlagen come back i år. Samhällskritiska DEUTSCHLAND har gått varm för mig i år. Flörtandes med tidigare låtar med svulstighet som väller fram. Det här är den andra delen av Rammstein som gör dem intressanta, när de pumpar på och gasar fullt. Väldigt bra öppningsspår på ett album måste jag säga.
Här under har vi den påkostade, våldsamma och toksnygga 9-minutersvideon som avslutas med en pianoversion av Sonne till bilder i slowmotion och panoreringar. Den fick ta emot en hel del kritik för framförallt nazist och koncentrationslägerscenerna.
Jag och tidigare #10TOPP-deltagaren Per ”Söt-Per” Bengtsson fick tag i biljetter till Kites spelning på Kungliga Operan. Jonas skulle också gått initialt men eftersom vi fick våra biljetter först i andra släppet kunde Jonas inte längre tyvärr. Om han kunnat gåskulle han fått se den här fantastiska låten live med en orkester i bakgrunden. Rysningar av njutning i varje del av kroppen!
Det var inte en konsert, det var en musikupplevelse som jag knappt kunde förstå där och då. Bland det mäktigaste jag upplevt i hela mitt liv och det kan leda till ett nytt kapitel. Ett kapitel där jag tycker vanliga konserter inte riktigt kan kittla mig. Ge mig en röd mjuk stol i en stor sal och åskådare som inte står och hinkar öl utan sitter andaktsfullt och lyssnar. Ingen lång person som ställer sig framför så man bara ser en halv panna och ett knä av sångaren på scenen. Vilken magi det var! Årets bästa upplevelse!
Island får ytterligare representation på årets lista i och med Sinmara. Inte dopat av genre som tidigare bidrag med isländska rötter. Men kanske av djävulen? Det är mörkt som natten och vi väntar alla på domedagen. Som tidigare år gillar jag att klippa ut lite textstycken ibland från låtar vi har med. Det här är sådant fall, så ni som inte orkar lyssna noga fattar ungefär vart på skalan av munterhet och hopp vi befinner oss.
Entering the depths of formless tortured spirits Crawling in agony Howling choirs of the banished dead Ring out in reverberations of sightless terror
Solsken och kärlek till er andra! Skulle vara intressant att byta plats på texten mellan vår tidigare halvislänning Charlotte Qvarle och Sinmara.
Han har blivit välsignad av något gudomligt! The Weeknd har något omänskligt bra över sig när han träffar rätt. Det gjorde han den 29 november när Blinding Lights släpptes. Den satte sig i expresshissen och brände raka vägen upp på min topp 10. Kanske skulle den hamnat högre upp om jag fått några till veckor på mig att lyssna. Men att den spurtade hela vägen till plats 8 är bra nog. Synthen i den här låten är så mycket min smak att det känns som någon slags kanadensiskt hjärnskanner måste ha kopplats upp mot mig när The Weeknd skulle göra den här låten.
Inte bara tysk metal gjorde en come back i år. Maskmetal från Iowa tog på nytt plats i våra öron. Det var bara fem år sen senaste albumet för Slipknot, så Rammstein höll sig lite längre. När Slipknot är tillbaka går det precis som med våra tyskar känna igen massor från tidigare album. Det är infernaliskt slagande på allt som går att slå på i rummet, en ursinnig Corey Taylor som skriker ut sin ilska och det blandas med melodiska refränger som lätt fastnar. Bespottade av många inom metal men för en sån som jag, som inte står i något läger i den fighten, blir det här mycket bra!
För min egen del är det första singeln Unsainted som fått överlägset mest lyssningar såhär långt för mig. Men eftersom bandet är frekvent förekommande när jag tränar så borde jag ge mig in på fler låtar på We Are Not Your Kind.
Slipknots nyaste medlem. Anonyma Tortilla Man (som verkar vara avslöjad som Michael Pfaff)
Globetrotter Johan Hermansson fortsätter sin musikaliska resa. Från Sverige till Australien via Japan har han tagit oss de här tre första dagarna. Press Club är ett Melbourneband med två album under sitt nitbeklädda punkbälte. Det blir kvinnlig punksångare för andra dagen i rad i och med detta och jag undrar för mig själv om det inte är den genre där kvinnlig röst gör sig bäst. Kanske ska omformulera mig: Procentuellt gillar jag fler av låtarna med kvinnlig sångare på punklåtar än procentuellt av de med manlig sångare. Tycker det passar så sjukt bra till sådant sound och tempo.
Australien sa Johan, Sydkorea sa Anders! Housedans i årets längsta låt till koreansk sång med inslag av inslagna engelska ord. Och massa vibraslap!
Vibraslap undrar ni? Jo det är det där skallerormsliknande ljudet som är med på flera ställen i Starry Nights. Med ursprung från Sydamerika. Äsch, jag klipper in hela wikipediaartikeln så får ni lära er.
Vibraslap är ett slagverksinstrument som används framför allt inom latinamerikansk musik och patenterades ursprungligen av Latin Percussion. Uppfinnaren Martin
Cohen utvecklade ett traditionellt afrikanskt instrument som bestod i en åsnekäke där de lösa tänderna rasslade i tandhålorna.
Instrumentet spelas genom att man håller i metallhandtaget och slår träkulan mot den andra handen. Ljudet uppstår när vibrationerna får de lösa metallbitarna att rassla i den koskälleliknande resonanslådan.
Jag sitt dansar en hel föreställning till den här låten medan jag skriver och googlar. Underbart gungigt och visst har vi lite xylofon-liknande ljud där också? Om de lugna låtarna tidigare idag var perfekta för en lördagsförmiddag så är det här som gjort för att dansa på sig en skjorta efter duschen innan festen.
Nu är vi verkligen igång! Väldigt bra spridning på plats 9. Både när det gäller musikstilar och delar av världen. Vi har även med en nykomling som efter många år betraktande på avstånd vågat ta steget. Bloggen har blygt tittat fram under sin pottfrisyrlugg och iakttagit denna tatuerade och polisongbekläda man. Tänkt att det finns något spännande med hans skånska dialekt och hans kalmaritiska perspektiv. Att känslorna var besvarade vågade bloggen inte hoppas på. En stackars listblogg, vad kan den ha att erbjuda en krönikör och murvel? Men det visar sig nu att känslorna var besvarade. Vi välkomnar Tomas in i värmen och ni får en liten presentation här under.
På plats nio dyker en ny deltagare upp. Tomas vill vara med och lista musik men kände att nio låtar fick räcka. Måttfullhet passande den lokaltidningsmurvel han i många år varit. Va fan ska man förhäva sig för? Det finns skönhet i historien på den lilla orten, i den avskalade och nära berättelsen. Tomas är för övrigt en av mina kursare från journaliststudierna i Kalmar, staden där Tomas fortsatt bor. Välkommen!
Och välkommen till Sarah Klang! En artist jag aldrig hört talas om*. En bra melodi är en bra melodi är en bra melodi. Alice Tegners gamla visa är här upplockad och upphottad. Instoppad i reklam för Telia för att spela på samma känslor som Volvo lyckades med när de valde Vintersaga av Amanda Bergman till sin reklam film för några år sen. Den låten tycker jag mycket om, och även denna låt kommer jag tycka lika mycket om. Härligt svenskt vemod men till mer modern basgång och sång. Pluspoäng för att den här låten tydligen retade upp nån SD-politiker som hotade med att byta telefonbolag på grund av raden ”landet tillhör oss alla”. Hoho, jaja, de har inte tjock hud direkt de där ”sverigevännerna”
*En provokation från min sida riktad mot Jonas Hansson som hade med Sarah förra året.
Varje år finns det låtar på våra listor där något specifikt uttal av en fras är det som får igång mig. I den här låten får vi vårt första fall för året. Betoningen när de sjunger ”superrich” med kort, högt u i super passar så bra. Fantastiska trummor och dovt synthsolo som jag köper totalt. Att de lagt in kören i slutet funkar grymt bra för mig också. Otroligt svag för sån användning av körer, skulle kunna varit mer barn för att bli ännu bättre. Tänk Dom som försvann av Kent. Görs för lite musik där körer används på ett så bra sätt. ”Tänd eld på dina tankar. Med dina svarta tysta tårar” jag menar…herregud!
Ten Fé är en annars en grupp med ursprung i London och årets album är deras andra. Tydligen hade de en jättehit på sitt debutalbum, med 13 miljoner spelningar på Spotify måste Elodie ses som en jättehit för ett band som inte är mer namnkunnigt.
Andra året i rad för Mura Masa med på en lista. Förra året var det Ida som hade med Move Me. Väldigt spännande kontrast mellan de två låtarna. Deal Wiv It är mer klassiskt brittiskt ”smutsigt” aggressiv och dansant hiphop i rakt nedstigande led från The Streets. Eller ja, kanske inte helt rakt men i alla fall i samma bollpark. Och vill ändå nämna The Streets för där kärleken till brittisk rap kommer från och för att de släppte en ny låt i år som jag gillar (Take Me as I Am).
Tillbaka till Deal Wiv It vs Move Me. Var tvungen att lyssna igen. Fan vilken skillnad det är. På ena sidan rytmiskt, rumpdansande och förföriskt i Move Me och på andra sidan är det mer grabbar i Stone Island-keps som röjer efter de laddat om med ladd på toan.
Fusk och diskning på denna artist! Det är sjukt orättvist att vara kvinnlig sångerska som är delvis isländsk och delvis norsk. Ojämna lag och dela om. Räcker det inte med att schackspelaren Magnus Carlsen också är superbra på Fantasy Premier League? Måste ni dopa era artister på detta sätt? Det är väldigt vackert och härligt. Och tack vare dopingen kommer Charlotte till och med undan med den ooootroligt klyschiga inledningen ”The snow is falling, and so am I”. Det räddar även upp så att den svåra genren ”julsång” inte sabbar allt. Om det nu är en julsång men det är tillräckligt mycket som pekar åt det hållet.
För övrigt kul med ny norsk bekantskap! Har knarkat Susanne Sundfør i år, hon kan behöva avlastning.
En lektion i hur man slår igenom nu för tiden. Clairo la upp låten Pretty Girl på Youtube 2017, fick 40 miljoner visningar och profiterade. Viralt är vägen framåt och min känsla är att det är superbra för att fler begåvade personer ska nå ut. Såklart inget nytt, flugan internet har hållit i sig bra länge vid det här laget. Men jag tror att dagens ungdom har blivit bättre på att förstå och arbeta med den nya uppkopplade världen, profitera på den och slå sig fram. Slippa skivbolaghindret, eller att dela ut demos, spela på små klubbar.
Sofia är toppen! Utan försök till krångliga omskrivningar, en bra låt! Och som Marcus nämnde det i sin tweet. Disten efter 1:42.
OBS hela detta inlägg var skrivet för att stoppa de sjuka ryktena som går om mig att jag skulle vara en Boomer! Sluta sprida falsk information innan jag ringer länsman!
Och när vi ändå pratat om ungdomar. 17-åriga superfenomenet och stjärnan Billie Ellish. Första person född på 2000-talet med en listetta i USA. Ett av årets bästa album och triljoners trilljarder lyssningar på alla låtar. Jag har varit såld på henne hela året och byter favoritlåt minst ett par gånger i månaden, ibland i veckan. Martins val är en jag lyssnat mindre på, vilket inte är så konstigt då det är en lite mer obskyr låt med bara 200 miljoner lyssningar.
(Tror det kommer med Billie på listorna så håller mig kort i tidsparande syfte)
Det är inte jättemånga låtar i år som kan komma efter Billie Ellish och enkelt glida förbi spelningar. Men Shawn Mendez (SÅ kul att en chef på myndigheten jag jobbar på heter Shawn Mendes!) och Camilla Cabello går i parken förbi vår coola 17-åring med den här låten. Latino-pop är inte år mest spelade genre men när det är på denna nivå går det inte undvika. Grymt bra knäpp med fingrarna och man vill på Emil Persson:ska ”röra sig problematiskt på dansgolvet” till detta.
I och med denna låt och den innan fick vi även in två av artisterna som jag plockade med på bannern i år. Får se hur många mer som ramlar in, men de här båda trodde jag var ganska givna.
Fredrik bjuder upp till det här årets första metaldans! Georgiabandet som, och nu kommer det som ni väntat på att jag ska skriva om i år igen, bara hållit på i 16 år. En drill i Göta Kanal när det gäller den genren. Diststart och gasen i botten som måste gillas! Och sättet som sångaren John Baizley är tilltalande. Så skulle jag också vilja sjunga om jag själv var sångare i ett metal-band, så eller typ som Mikael Åkerfeldt i Opeth. Fast helst av allt vill jag sjunga som Hansi Kürsch i Blind Guardian.
Nog om mina drömmar om att metalsångare. Throw me an anchor blir för mig otroligt refrängstark, det är där den skiner som mest. Verser, musik, tempo osv är bra. Men det är refrängen kommer jag tycker det bli på riktigt skitbra! Kul metalstart!
Hampus vill så klart inte var sämre än Fredrik och tryckte snabbt ut sin egen metalsång. Vi håller oss kvar i USA men byter Georgia mot Arizona. Och det är riktigt nykomlingar vi har att göra med här. Blott 4 år tillsammans som band.
Om refrängen var det som stod ut för mig i förra låten är det här mer riffen som gör det. Lyssnar helt klart med på vad som spelas än som sjungs. Därför bättre låt att lyssna på när man gör annat och kanske råkar spela luftgitarr. Även om ”They can not live, we will not die” sitter bra när den raden kommer också. Kul att få mer spridning genom metal på listan!
Tay-tay *hjärtögonemoji*! Den nu mer 30-åriga Taylor Swift fortsätter skriva om sina ex, hur man kommer över dem, hur man hatar dom, hur man älskar dom, hur man glömmer dom. Är väldigt glad att Taylor fick plats på en lista. Hon bjuder verkligen på bra pop och jag själv sållade bort henne ganska sent. Möjligen toppar hon inte riktigt sina allra bästa låtar från tidigare album, i alla fall inte för mig, men det kan vara en del nostalgi som spelar in där. I Forgot That You Existed är fingerknäppigt gungigt bra. Mycket bra!
Bonusinfo: När vi hade julfest på jobbet sjöng jag karaoke. En av låtarna jag valde att framför var Shake it off. Det såg ut såhär (tyvärr ingen rörlig bild det).
Ja jo, det Anders nämner om att folk tycker det har snotts från Cruel Summer kanske kan ha viss giltighet. Men som Anders också nämner så är det nog bättre att se det som inspiration från andra låtar. Varför uppfinna hjulet från grunden? Själva formen kanske ändå är bra eftersom den används. Och varför inte se det som lite hommage till något. Oh well, Jessie Ware bjuder på discosväng och att vi får känna oss nostalgiskt mysiga i delar av låten gör den bara bättre.
Jag har fått Ida Lind på besök, känd från #10TOPP2019, nu på kvällen och hon nynnar varje gång jag spelat om den här låten nu. Varje refräng. Är inte det ett toppenbetyg så säg!
Avdelning: Band man tror la av för ganska många år den. Så är det ju verkligen inte om man bara tar en snabb titt på deras Wikipedia. De trummar på år ut och år in, nya album, nya EP:s och nya singlar. De har inte riktigt nått de höjder som de en gång gjorde, men visst får de ur sig en hel del bra grejer vad det verkar.
Ytterligare avdelning: En riktig dänga. Gitarronanistsolo som avslutar den här låten kan man skriva hem om till sina föräldrar. Som gjort för att förlänga efter humör på en konsert. 747-aktigt. Väldigt bra!
När vi har uppe det här fina bandet från förr så måste jag bara tips, igen tror jag, om den otroligt fina och sorgliga What Sarah Said. Att sitt vid någon man älskar på deras dödsbädd och se dem försvinna.
Vilken underbar låt att få med på vår lista! Japansk punk behövdes VERKLIGEN idag. Vilken käftsmäll och blir så lycklig inne i själva hjärtat att de blandar in engelska på klassiskt japanskt vis. Snabbt och aggressivt. En ynnest att fått höra detta! Har inte ens ork att googla upp information. Gör det själva. Jag ska lyssna vidare
Bonusinfo: För er fellow gamers som delar i denna aktivitet kan jag säga att detta gjorde mig ännu gladare. Jag spelar nämligen igenom Persona 5 för första gången och är pga det i en väldigt japansk fas!
Lämnar denna ganska okommenterad idag. Dags att avsluta dagens bloggande snart. Älskar samarbetet, älskar soundet, älskar Kanye, älskar Justin och älskar livet.
Eftersom jag för första gången när jag bloggar har en av deltagarna vid min sida måste jag ju ta chansen till en liten intervju. Gräva fram lite av det som jag en gång lärde mig på Högskolan i Kalmar. Allt som vår lärare mer känd som Ann1 försökte förklara medan en själv mest längtade till nästa helg och öl.
Robin: Spännade val av sång Ida. Kan du berätta för våra läsare vad det är för språk vi lyssnat på?
Ida: Språket är xhosa, och innehåller även klickljud som jag inte kan göra, och det talas i Sydafrika.
Robin: Vad vet du om Sun-El Musician och Ami Faku?
Ida: Inte så jättemycket. han är en DJ som gör massa olika samarbeten med artister, från framförallt Sydafrika. Jag tror han gör många covers, men även. Jag upptäckte honom när jag och Brownie (Västeråskompis till Ida reds. anm.) skulle på vår roadtrip i Sydafrika och jag skulle sätta ihop en spellista. Sen såg jag honom live i Johannesburg i april. Tjejen vet jag ingenting om tyvärr.
Robin: Vet du vad Into Ingawe betyder, eller kan vi ha lyssnat på något väldigt stötande nu?
Ida: Det betyder ungefär It’s all up to you.
Robin: Kanske inte så stötande med andra ord. Sist men inte minst. Vad önskar du dig mest av allt i hela världen just nu?
Ida: Jag önskar att jag fick ha fler låtar på den här listan!
Tillbaka bakom tangentbordet, men fulladdad hörlurar (skaffat mina första blåtandslurar i år, mumma!) och en aptit för ny musik! Vad kommer det här året bjuda på? Jag själv hade ganska svårt att välja min lista och fick kämpa in i det sista. Som tur var hade jag glömt en artist som 100% skulle vara med så mitt sista val blev enkelt. Båda låtarna jag valde mellan fick stryka på foten. Som när Kalle Anka och Alexander Lukas slåss om Kajsa som blir så trött på dom att hon väljer en tredje kille. Mina två låtar står där helt fastfrusna med händerna kring varandras halsar och bara gapar! Sensmoralen: Låt inte Robin komma ihåg att (SPOILER) finns!
Så roligt att vara igång igen! Bra spridning första dagen även om nästan alla håller igen på gaspedalen en del. Visserligen country-rap och Robin-rap som livar upp, lite bombastisk körsång och en semestrande Djävul. Annars är det mycket lugnt och/eller behagligt.
Ovan: James Blake och Nicole Sabouné som båda blev ratade
Dixie var så galet taggad inför årets lista att hon la ut sin låt två dagar för tidigt. Medveten strategi för att hinna för Emil med första låten eller en klassisk prematur låtlistulation? Vem vet! Men det gör i alla fall att supergöteborgare Joel Alme blir först ut. Joel fortsätter envisas med att sjunga på svenska trots att jag tycker att hans engelska låtar är de bästa. Vet inte varför hans svenska låtar aldrig riktigt når mina listor, för det är uppenbarligen väldigt bra. Gitarrmysigt och Almes härliga stämma och betoningar. Helt klart en stabil start på årets blogg, skönt att slippa ta ställning till konstigt alternativhiphop från Mikronesien, stökig indiepop från nya coola band från New York eller avgrundsgrowlande metalband från medelstora svenska städer. Jag VILL ha alla de sakerna i år också, men att mysa igång med Joel Alme känns helt rätt.
Tycker det här var väldigt bra! En väldigt intressant röst som lyfter stora delar av låten på egen hand. Han bakom rösten hette David Berman. Han var artist och poet. Han tog sitt liv bara månad efter albumet släpptes, dagar före första spelningen på en planerad turné. Otroligt sorligt och låtens titel och innehåll får större tyngd.
När jag sökte på Purple Mountains så såg jag denna passage…och då blir det ytterligare tråkigheter. ”A remix of ”All My Happiness Is Gone” by Australian electronic music group The Avalanches, who Berman has collaborated with in the past, was commissioned by him, but a licensing issue prevented their version from being released.” Tänk om jag kunde fått en fet The Avalanches-remix av denna. 2016 nådde de en andraplats på min lista med Frank Sinatra och jag suktar alltid efter mer från dem.
Istället är det flerabottnad ledsamhet kring detta.
Bull ridin’ and boobies! Memesången som tog över allt och alla under sommaren 2019. Country-rap som samplar Nine Inch Nails och satte igång debatten om vad som egentligen kan räknas som countrymusik. En perfekt debatt för en sketch av Killinggänget. En välkammad Schyffert sitter i en baren till en saloon tillsammans med Maylon Waylon (spelad av Robert Gustafsson) och Hardy Nilsson. Maylon, iförd överdrivet stor cowboyhatt och polisonger för dagar, försvarar sin musik och vill inte se den blandas upp med ”dönka dönka” (otroligt västgötskt uttal på det) medan Hardy vill lyfta att Lil Nas X måste tagit namn som ett palindrom på Salin XL, det namn Mona Sahlin släppte ”Jarvis-bra” postrock under när hon tog time out på grund av Tobleroneskandalen.
Förvånansvärt jättebra med tanke på hur jäkla töntigt den ändå är. Att den ledde till att Lil Nas X kunde blir först i världen med en Billboardetta att komma ut som homosexuell under tiden låten låg som etta.
Precis som tidigare år när Mwuana släppt musik hamnar den inte på min radar. Tvingas alltid googla för att minnas vilka andra låtar och vem det här nu igen. Sen minns jag! Vi heter ju samma sak, han och jag. Robin. Inte bra nog för att ha som artistnamn och framförallt inte som rappare. Att istället heta Mwuana och släppa låtar med såhär tung bas, det är mer lämpligt! Pulserande och medryckande beat som många internationella rappare nog skulle kunna gjort mycket kul med också. Det här är bra för dansgolvet, för när man precis kliver ur en port och ska gå hem från jobbet och för många andra tillfällen där extra gung behövs.
Albumdebuterande och wales-australiensk får vi Stella på plats 10 för Martin. Otroligt förvånande att hon inte är 17 och ett halvt utan hela 27 år. Väldigt soligt och positivt sound som passar någon yngre, sen lyssnar man på texten. Förmaningar från familjen om att styra upp sitt liv, växa upp och va mer som sin mor. Stella själv har förklarat att hon ville skriva om att fira jul med en familj man resten av året undviker. En jullåt smiter alltså in på en lista det här året, tror att det kan vara den första under våra år. Väldigt annorlunda sound för att va en jullåt, men det kanske är vad man kan förvänta sig när julen firas i Australien.
Avslutningssången på en rockmusikal? Det var helt klart det första jag tänkte när jag hörde den här låten. Så underbart anslag och ton med körsången som fyller i och förstärker. ”But we’re feeling alright!” delen är så sjukt mycket musikal. Eftersom jag hade en period i slutet av sommar/början av hösten när just musikalmusik tog orimligt stor plats i mitt liv blir jag så otroligt glad av detta. Det är såklart (eller?) inte så att den här kyrkgruppen tar sig själva på något vidare stort allvar. Men de går all in med sin grej och det blir tydligt att det finns en strategi bakom. Ni bör kolla in deras hemsida https://cosmicskull.org/ om ni har lite tid över. Helt underbart upplägg! De kallar sina kommande spelningar för ”Upcoming Congregations”. Så redo att gå och bli frälst!
Londonsyntharna i Hot Chip är tillbaka med sitt sjunde album och nästa år firar de 20 år som band. Alexis Taylor har en röst som i vissa låtar kan vara den mest perfekta röst man kan tänka sig. Som i One Life Stand, en av mina favoriter från 2010. Jag såg Hot Chip på Popagande 2010, tror kanske Clifford och Wattwil var där med mig, och det var sjukt bra även enligt denna recension på Gaffa. Åren som följde så tappade jag bort Hot Chip mer och mer. Lyssnade sporadiskt på deras plattor som följde, hörde några låtar per varje max. Väldigt kul att den här låten får plats på Hampus lista. Jag är fortfarande svag för det här bandet och Melody of Love var en väldigt trevlig ny bekantskap och jag kanske ska dyka ner i senaste albumet och se vad jag kan hitta.
Det satt hårt inne, våndades in i det sista. Men det får blir Bobby Royale på plats nummer 10. Första gångerna jag hörde den här låten var jag inte helt såld, tyckte bababa:andet var lite sådär. Men jag fortsatte lyssna och lyssna, och lyssna. Helt plötsligt var den bland mina 20 mest lyssnade låtar och jag gick och sjöng på den för mig själv hemma. Gustave Lund (Gurra G) och Nils Ahlsén (Isac Parker) experimenterar fram något spännande och bra. Saxen avgudar jag och refrängen fastnar. Vill även slå ett slag för Remember där vi får dragspel, ståbas och trumpet. Väldigt härlig video med Twitter-känd doktor som breakdanser också!
Kanske var för snabb när jag utsåg Joel Alme till supergötborgare förut. Miriam vill säkert ha något att säga till om där. Visserligen sjunger hon i den här låten sjunger hon om söder och Solna, det känns mindre okej i sammanhanget. MEN det är en disslåt! Stockholm gav inte vad det en gång lovade. Trots detta får nog Alme ha kvar titeln, att ens nämna huvudstaden känns som det smutsar ner för mycket. ”Från Utby till Askim så har du mig hånat” borde det varit! (OBS försöker bara visa att jag kan några delar av Göteborg som passar in i melodin)
Jonas skrev att han valde den akustiska version för den gott varm. Var tvungen att lyssna på originalet….och jag förstår honom. Trummorna i originalets refräng gör inget för mig! Aldrig hört den här låten innan, möjligen har den gått varm på P4? Men den är fin! Och Miriam har en förbannat bra röst.
Kanadensaren Mac DeMarco gör oss sällskap på #10TOPP igen! Senast var han med 2017 när Wattwil hade med honom på plats nummer 2. Vi känner igen tempot och myset. Korta meningar och få ord, det behövs inte vara så aggressivt och svulstigt ibland. Anti-testen till kyrkgänget som jag skrev om innan. Om det så syntes en körsångare inom 100 meter skulle den bli skjuten på studs. Inte i denna låt! Här är det Mac, lite plockande med några strängar, lite dovt blås och så får vi en dikt som sjungs fram.
Otroligt flummig video också! Blåste all budget på sminket.
WOWZA! Ett sånt namn går det uppenbarligen välja som artist också. FLMMBOiiNT FRDii. Sånt som man visar för sina föräldrar, ber dem uttala och skrattar högt åt när de inte förstår att det uttalas [flæmˈbɔɪənt ˈfrɛdi]. ”OK Boomer”, eller hur fellow kids!? Sjukt att Spark Master Tape, som också är med på låten, måste anses ha ett ganska ordinärt namn. I förhållande till FLMMBOiiNT FRDii är det som att döpa sitt andra barn till Anna när det första barnet döptes till Månljus. Låten? Superbt snygg rakt igenom! Ingen text som vinner priser men allt annat är grymt bra.
Vi får en till australiensare idag! Ta-ku, eller Regan Matthews, och ej att förväxla med den veganska restaurangen Taku-Taku. Electromys med ”droppigt” sound, om det på något sätt verkar vettigt. ”Åka buss genom en regnig storstad på hösten fast livet är okej ändå”-sound. Vi är behagligt glada att vara på väg, hem, bort, nånstans.
Det roligaste med Ta-ku är att han släppt ett album där låtarna heter Day 1, Day 2 osv. till Day 25. Och ett på samma tema men till Day 50. Och ett där han går helt wild n crazy och kör Night 1-27. Det är inte direkt att någon av de låtarna skulle få vara med på min spellista där bara låtar med sju eller fler ord i titeln får vara med.
Jag har en känsla av att jag lyssnat en hel del på någon av Angel Olsens låtar innan…men kan inte alls hitta någon som passar in. Måste blanda ihop med någon med liknande namn. Vi har uppenbarligen inte vår mest fartfyllda start på en lista någonsin. Och Angel råder inte bot på det heller. Otroligt fin låt! Framförallt när den tar fart (relativt sett) efter 1,20 ungefär. När hon tar i händer något magiskt fint.
Eftersom jag sitter kvar på jobbet och skriver det här just nu, och vi haft så många lugna låtar behövdes den här som pepp inför avslutningen av detta inlägg. Varför är ni andra så emot elgitarrer?! Vad har de gjort er för ont? De har sannerligen aldrig skada Johan Hermansson i alla fall. 10 år efter debutalbumet och nominering i P3 guld kör Stockholmsbandet Satan Takes A Holiday fortfarande inte den krokiga vägen fram. Rakt på sak-rock som passar perfekt när energin tryter.
Insåg när jag botaniserade i deras diskografi att bandet gjorde en cover på Ebba Gröns Häng Gud 2013 för ett samlingsalbum. Helt okej, men det var såklart ett självmordsuppdrag. Det går såklart inte slå det nedan.
Äntligen igång! Bannern är klar, jag har fått lite tid att ta tag i detta och så är det bara några få dagar till start. Traditionen att dela våra 10 bästa låtar från året måste fortsätta, minst tills vi firar 10 år 2021. Men där är vi inte riktigt än. Vi ska första stöka av 2010-talets sista lista och knyta ihop någon slags säck. (Har även lösa idéer om att sammanställa något större från årtiondet, men det blir efter årsskiftet i så fall) Det kommer som vanligt bli grymt kul och intressant att höra allas listor. Jag har extremt höga förväntningar i år. Tror vi kan nå en riktigt bra spridning och väldigt höga toppar! Här är listan jag kommer lägga in allt i
Tanken är att första låten ska ut den 12 december (den 11 december har jag julfest på jobbet), vilket skulle innebära att sista låten läggs ut den 21 december. Jag har uppdaterat den totala sammanställning av alla års topplistor här. Det är ingen som följer den listan, men om man vill lyssna igenom vad vi gillat för musik mellan 2011 och 2018 är det platsen att vara på. 1301 låtar finns där.
Reglerna är som varje år. Och kopieras därför från tidigare blogg. (även den redan kopieras från förra året)
En låt per artist (En artist som är featuring får vara med flera gånger, det är huvudartisten som räknas)
Låten ska vara släppt 2019 (Wikipedia är allvetande och direkt bestämmande på den här punkten, om inte ytterst spektakulär motstridig information framförs. Låtar från sent 2018, typ december, kan godkännas eftersom de inte hade någon reell chans till listplacering förra året)
Spotifylänk till låten ska, om möjligt, finnas i tweeten. Om låten ej finns på Spotify bör länk till annan källa finnas.
Covers bör i största möjliga mån undvikas. Om du har en bra motivering till att den ändå borde vara med så får du delge oss den.
Ska försöka få iväg en sammanställning från förra året imorgon och sedan är det snart dags. Torsdag 12 december som sagt! (Ska göra klart min egen lista också…så svårt!)
10TOPP2019 